Går inte.

Jag vill, men jag kan inte. Jag försöker, men de går inte. Jag hoppas, men tror inte längre. Jag ska, men jag lyckas inte. Varför ska de vara så svårt att försöka bryta upp något med någon eller några när man känner att de går inte längre? Jag blir så lack på att det alltid ska bildas nya problem vart man än vänder sig. Säger man en sak så bildas de problem, gör man en annan sak så bildar det problem. Man går inte säker någonstans. Och skit får man ta som heter duga. Man står där som ett fån och bara tar all skit som tänkas kan och man säger inte ett knyst tillbaka. Varför är de så? Är det inte meningen att man ska tycka som man vill i detta land? Jo visst är det så men det märks inte. Man blir totalt dumförklarad för att tycka som man vill i detta land. Att bara öppna munnen skapar problem och man kan inte lita på en endaste levande själv. Kusligt..

Jag vill, men vågar inte..