Sitter just och läser boken "Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak" skriven av Pigge Werkelin av sina egna upplevelser i förödelsen, han förlorade sin fru och sina två små söner.
Det är 4 år sedan Tsunamin välde in över Thailand, tider går sjukt fort, ändå sitter minnena kvar, frotfarande sitter familjer eller någon familjemedlem fortfarande kvar hemma och har inte en aning var kroppen av deras anhöriga befinner sig. Trots att det har gått så lång tid är de så hemskt att läsa boken inte bli berörd. Det är sådant som bara inte får hända! Även fast jag inte vatt i Thailand känner jag ändå en sådan jobbig känsla, jag är nog väldigt känslosam just nu. Satt även och kollade på klipp från Tsunamin på youtube, och genast började minnena från 2004 och alla skriverier från tidningar och alla nyheter komma tillbaka. När man fick reda på de trodde man inte sina ögon, så många döda, och det är fortfarande människor som saknas, elt ofattbart, om man bara kunde stoppa sådant, men moder natur vill tydligen annat.
Vågen vann kampen..Tänk att behöva stå ensam kvar?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar